PARIS ÄR FOTOSTADEN FRAMFÖR ANDRA

Av Lars O Ericsson

Konstkritiker, curator, författare, konstnär. 4 juli 2016.

Paris är fotografins huvudstad. Till att börja med var det här som fotografin uppfanns år 1839. I januari det året hade Louis Daguerre (1787-1851) tagit patent på sin daguerrotypi. Men istället för att slå mynt av sin uppfinning och bli omåttligt rik skänkte han patentet till franska staten. Han ville nämligen att fotografin skulle vara ”allas egendom”. Som tack gav franska staten honom en livränta. Daguerres metod blev också snabbt framgångsrik. Vem som helst kunde börja använda sig av den nya avbildningstekniken, utan att riskera vare sig patentintrång eller licensavgifter. Och denna demokratiska karaktär hos fotografin gjorde den snabbt populär både bland professionella och hos allmänheten. Redan kring 1850 fanns i Paris ett 60-tal fotoateljéer där man använde och utvecklade Daguerres metod. De flesta ägnade sig åt porträttfotografi, och åtskilliga porträttfotografer var kvinnor. Fotografin blev på bara några decennier en blomstrande småskalig hantverksindustri där det, förutom själva fotograferandet, arbetades med framkallning, kopiering, retuschering och inramning.

Paris är vidare fotografins huvudstad i kraft av att så många av fotografins ikoner varit verksamma här: Félix Nadar, Eugène Atget, André Kertész, Brassaï, Eduard Boubat, Henri Cartier-Bresson, Man Ray, Gisèle Freund, Robert Doisneau, för att nu bara nämna några av de mest kända. Åtskilliga av dessa har bildat ”skola” och fått efterföljare världen över. Atgets bilder av det Paris som hotade att försvinna till följd av baron Haussmanns rivningsraseri under andra hälften av 1800-talet låg exempelvis till grund för dokumentärfotografins framväxt. Atget såg inte sina foton – han lär ha tagit ca 10 000 – som konst, utan som ”dokument”. Härav namnet dokumentärfotografi. Precis som inom bildkonstens område var inte så få av de stora parisiska fotograferna inte födda i Frankrike. Kertész och Brassaï var ungrare, Man Ray amerikan. Gisèle Freund var född i Tyskland. 1933 flydde hon undan nazisterna till Paris, där hon sedan bodde och verkade återstoden av sitt liv.

Även flera andra faktorer har bidragit till att placera Paris i fotografins centrum. 1980 skapades ”Mois de la Photo”, en manifestation som sedan dess äger rum vartannat år och som drar till sig besökare från hela världen. På gallerier, på institutioner och i form av rader av andra offentliga projekt sätter fotografin under en månad sin prägel på den franska huvudstaden. Hittills ha det alltid varit november, men från och med 2017 flyttas ”Mois de la Photo” till våren. Nästa version kommer således att äga rum i mars 2017.

En annan stor fotomanifestation är den årliga internationella fotomässan ”Paris Photo”. Här deltar gallerier från hela Europa, USA och Asien. Och många av dessa är tunga konstgallerier. Fotografin är inte längre en underdog i konstvärlden, vilket kanske tydligast markeras av att Paris Photo numera äger rum i eleganta Grand Palais, alltså i samma lokaler som den prestigefyllda internationella konstmässan FIAC. Symboliken kunde knappast vara tydligare. Prisutvecklingen på fotografi har också de senaste åren varit explosionsartad.

Fotografin har ärligt talat en permanent hög profil i Paris. Här finns nämligen en rad institutioner som specifikt ägnar sig åt att visa fotografi, både samtida och klassisk. På Centre National de la Photographie (CNP) visades fram till 2004 rader av viktiga utställningar, antingen rena fotoutställningar eller utställningar med konstnärer som bland annat använder sig av fotografi. Här kunde man få se bland andra Sam Taylor Wood, Nobuyoshi Araki, Joachim Koester, Jean-Marc Bustamante, Tracey Moffatt, Boris Michailov och Erwin Wurm. 2004 slogs CNP ihop med Patrimoine Photographique och flyttade från rue Berryer till tuilerieträdgården och Jeu de Paume. Och här hålls fanan fortfarande högt. I de ”nya” lokalerna pågår i skrivande stund tre utställningar parallellt: Josef Sudek, Joana Hadjithomas och Khalil Joreige samt Gun Xiao.

En annan viktig fotoinstitution är Maison Européenne de la Photographie, (MEP) som är ett verkligt Mecka för fotointresserade från hela världen. Här finns, förutom utställningslokaler på flera våningsplan, både ett bibliotek och en välförsedd bokhandel. På MEP visas just nu en stor utställning med Marcel Gautherot, en fransk fotograf som bott större delen av sitt liv i Brasilien och arbetat nära landets mest kända arkitekter som Oscar Niemayer och Roberto Burle Marx.

År 2003 slog Fondation Cartier-Bresson upp portarna i Montparnasse. Den är inrymd i en imponerande stor konstnärsateljé byggd 1912. Här visas inte bara foton av Cartier-Bresson, utan även intressanta utställningar med samtida fotografer. Just nu visas Francesca Woodman ”On being an angel”, som visades på Moderna museet förra året. Inte långt från Fondation Cartier-Bresson ligger Fondation Cartier, som visserligen inte är en specifik fotoinstitution, men där det ofta visas foto, film och video. Själva byggnaden med sin fantastiska glasfasad är av Jean Nouvel, och på byggnadens baksida ligger en vacker trädgård anlagd av konstnären Lothar Baumgarten. Här pågår just nu en stor utställning som kretsar kring fauna, ”Le grand orchestre des animaux” med många inslag av fotografi.

Det klassiska fotogalleriet i Paris är Galerie Vu, som tidigare låg i Marais men som för några år sedan flyttade till rue Saint Lazare i 9:e. På Vu visas i huvudsak internationell nutida fotografi, och en rad svenska fotografer har gjort utställningar här: Christer Strömholm, Anders Petersen, Lars Tunbjörk, JH Engström och Maja Forsslund. En annan och nyare fotoinstitution är Le Bal som invigdes år 2011. Le Bal ligger i Montmartre i en byggnad som tidigare varit både kabarélokal, bordell och danspalats. Tyngdpunkten ligger på fotografi och video, och i den 700 kvm stora lokalen finns även ett café och en bokhandel. Den aktuella utställningen där visar verk av den nederländske experimentelle fotografen Gerard Petrus Fieret (1924-2009). En autodidakt som besatt fotograferade kvinnor och gatuscener i mörka svartvita märkligt suggestiva bilder.

Som om detta inte vore nog så kan dessutom tilläggas att i dagens kreativa värld, där gränsen mellan konst och fotografi är i stort sett upplöst, möter man numera lika ofta fotografi i konstvärlden som man möter andra tekniker och medier. På Musée Guimet pågår således en utställning med en annan stor japansk fotograf, Nobuyoshi Araki. Det är en retrospektiv utställning som med hjälp av 400 fotografier visar 50 år av Arakis produktion. På Grand Palais ägnas den afrikanska fotografen Seydou Keïta (1921-2001) en stor utställning med bilder från Keïtas hemland Mali. På Judiska muséet pågår en utställning med Lore Krüger, ”Une photographe en exil- 1934 -1944”. Krüger internerades av nazisterna, men hon lyckades fly till New York. Till Tyskland återvände hon först efter andra världskrigets slut. Och avslutningsvis, för att återknyta till där jag började, i fotohistorien, gör den amerikanske konstnären Jan Dibbets – på Musée d’art Moderne de la ville de Paris (MAM) – sin alldeles egna tolkning av fotografins historia med utställningen ”Pandoras ask”.